Att bära på en sorg

Jag är så otroligt ledsen. Ledsen för att jag har, för 1 månad sedan, mist min lillasyster. Hon blev bara 30 år gammal. Hon fyllde det den 11 september förra året. 

Att gå omkring med den här ovissheten över vad som hände och varför hon dog är nog det svåraste jag varit med om. Jag måste få reda på vad som hände, varför hon togs ifrån oss.

Om några veckor kommer vi att begrava henne och det kommer att bli det svåraste jag har varit med om i hela mitt liv. Jag vill inte ens ta orden i min mun...Jennie är död. Hur ska jag någonsin kunna ta det till mig? 

Hon kommer inte att vara med när vi har kalas längre, hon kommer inte att finnas där i de sociala medierna med sina bilder och kommentarer, jag kan inte skriva till henne på messenger längre eller ringa...för hon kommer inta att vara där. Hon kommer inte längre att vara med oss...hon är borta. Frågan är...vart är hon nu? Finns det en himmel? Vart är hon? Hur mår hon? Känner hon något? 

Min dotter frågade mig: - Mamma, vet moster om att hon är död?

Ja, vad svarar man på det? Jag svarade att jag inte visste det. Men att jag tror att hon har det bra och att hon sitter uppe i himlen och dricker kaffe (hennes favvo dryck) med gammel mormor och gammel morfar.

Hur tar man sig igenom något sådant här? Jag känner att jag måste vara stark och känna att allt blir bra för barnens skulle och för min man...annars bryter jag ihop. Tänk vad skört livet är...vi får passa på att njuta medans vi kan. 

Fy vad jobbigt allt är just nu...